Strunta i att gå på rättegången - låt ditt barn betala 1,9 miljoner istället
Idag hade jag mitt första seminarium i skadeståndsrätt, efter 12 timmars föreläsning i ämnet (med en för övrigt helt underbar man som föreläsare). Det som behandlades idag var olika sorters skador och orsakssambandet. Barns skadeståndsansvar har vi inte kommit till ännu, men de behandlades på en utav föreläsningarna. Barn har i svensk rätt ett ansvar som påminner om de vuxnas ansvar, samma culpabedömning görs oavsett om det är ett barn eller en vuxen som begått handlingen som lett till skada. Tanken är här att det ska finnas en ansvarsförsäkring som går in och täcker barnets eventuella skadeståndsansvar, så egentligen är det ett försäkringsbolag som får betala ut skadeståndet och inte barnet personligen. Finns det inte någon sådan ansvarsförsäkring kan skadestånde sättas ned enligt skadeståndslagen 2 kap. 4 §. Vad man då tar hänsyn till är handlingens beskaffenhet, barnets ålder och utveckling, ekonomiska förhållanden och andra omständigheter.
Jag läser idag i Aftonbladet och DN att en 11-årig pojke dömts att betala 1,9 miljoner kronor i skadestånd sedan han tänt eld på papper hemma hos någon annan och på så sätt startat en brand som orsakat rök- och vattenskador. Det framgår inte om det finns någon ansvarsförsäkring. Målet avgjordes genom tredskodom, vilket innebär att det som försäkringsbolaget som stämde pojken (käranden) yrkat fastställdes, eftersom pojken inte infann sig vid rättegången. Eftersom det i detta fall är fråga om en omyndig person så kan han inte företräda sig själv i en domstol, utan det gör hans vårdnadshavare, troligtvis tillsammans med ett ombud. Hur sjutton tänker man som förälder om man inte infinner sig vid den rättegång där domstolen ska ta ställning till ens barns eventuella skadeståndsansvar?
Tyvärr är det inget brott att som vårdnadshavare inte infinna sig vid en rättegång där man ska företräda sitt barn. Hade det varit det skulle pojken eventuellt kunna rikta ett skadeståndsanspråk mot sina vårdnadshavare p.g.a. att de tillfogat honom en rent förmögenhetsskada (se skadeståndslagen 1 kap. 2 § och 2 kap. 2 §). HD har dock i bl.a. NJA 2005 s. 608 sagt att skadeståndslagen 2 kap. 2 §, om att ren förmögenhetsskada ersätts om den vållats genom brott, inte får tolkas motsatsvis och enligt förarbetena till nämnda lag ska rättspraxis kunna göra en utvidning av ansvaret för ren förmögenhetsskada. Detta kanske vore ett fall för någon driftig och lite kreativ advokat som är himmelens duktig på skadeståndsrätt?
Uppdatering: Mårten Schultz skriver också om detta och knyter an till regeringens förslag om att föräldrar ska få betala då deras barn ådrar sig skadeståndsansvar.
"Hur sjutton tänker man som förälder om man inte infinner sig vid den rättegång där domstolen ska ta ställning till ens barns eventuella skadeståndsansvar?"
Tjaa.. hur hade du själv tänkt om du var just den 39-åriga ensamstående mamman med utländskt ursprung som varit tvungen att lämna ifrån dig ett av dina barn till ett jourhem för att du inte klarade av att ta hand om alla fem barn på en gång...?
Det var för övrigt den pojken som nu anklagas för att ha startat den brand som uppstod i jourhemmet. Branden ska ha startats med en tändare som fanns i huset när ägaren hade lämnat barnen ensamma hemma.
Ovanstående framgår av originalhandlingarna hos Södertörns TR.
Det är alltid lite knepigt att sätta sig in i en annan människas situation och sen helt ärligt påstå att man skulle göra på ett visst sätt. Jag är inte 39 år gammal, jag är inte en ensamstående mamma och jag har inte behövt lämna bort ett av mina barn. Utländskt ursprung är det enda som jag och mamman har gemensamt, men samtidigt är jag uppväxt i Sverige och lärde mig svenska parallellt med mitt modersmål, vilket jag inte vet om denna aktuella person gjorde.
Anyway så tror jag dock att jag, även om jag befinner mig i ett främmande land, är ensamstående och av någon anledning tyvärr inte klarar av att ta hand om mina barn, skulle göra mitt absolut bästa för att mina barn ska ha det bra. Om det så innebär att gå på en rättegång som företrädare för mitt barn eller att tvätta kläder eller se till att de kommer till skolan eller vad som helst så spelar det ingen roll, jag skulle göra mitt bästa i alla situationer. Eftersom jag inte har några barn än så kan jag inte med säkerhet uttala mig om hur starka moderskänslor jag kommer att ha, men med tanke på hur hönsmammig jag kan vara gentemot min lillasyster och vänner så är det väl inte helt otroligt att jag kommer att göra vad som helst för mina framtida barn. Självklart är det dock inte alltid som man når upp till "målen" eller vad jag ska kalla det genom att göra sitt bästa, och det kanske är vad som har hänt i detta fall.
Dessutom, så som jag har förstått det (men jag kan ha fel, har bara läst ytterst lite straffrätt på juristlinjen och en 50 poängskurs på gymnasiet för länge sedan) så behövde modern bara närvara vid rättegången. Hon behövde väl inte göra någon sakframställan eller slutplädering, det hade ju pojken ett ombud till.
