Nu känns det verkligen att processrätten har dragit igång på riktigt. Det ena rättegångsspelet är helt avklarat för min del, och idag läste jag klart den sista sidan i Ekelöfs Rättegångsserie. Bara det är en liten seger i sig,för så himla många dagar har det faktiskt inte gått av den här 13-veckorskursen än. Så om det inte vore för att jag hostar och kraxar som en gammal kärring och att det är ett hemskt oinspirerande höstväder ute så skulle livet vara på topp.

Redan från dag ett får jur studs höra att det är viktigt att använda ett korrekt juridiskt språkbruk. Men, för dens skull ska vi inte krångla till det för mycket och använda svåra ord som vi inte riktigt förstår innebörden av (en av mina lärare på JIKen förbjöd oss t.o.m. att använda vissa ord, eftersom vi inte kunde förstå vad de betydde så tidigt på utbildningen) utan hellre hålla oss till ett tämligen simpelt språk. Med tiden lär man sig nämligen hur man ska använda de fina, krångliga juridiska orden.

Ett sätt som vi får lära oss detta på är såklart att lyssna på våra föreläsare. Dessa är oftast av väldigt skiftande karaktär och använder olika stilnivåer då de pratar. Slang är dock inget som man brukar få höra så ofta, likaså brukar de inte använda uttryck som är vanliga i talspråk. Därför satte jag nästan kaffet i halsen idag när dagens föreläsare på äkta stockholmsmanér avslutade var och varannan mening med "då" och dessutom slängde in några "liksom" där det passade. Jag antar att just detta språkbruk inte är något som vi ska anamma.

Det är inte lätt när det är svårt. Och det är fan inte lätt när allting går emot en. Jag som såg fram så mycket mot processrätten har under kursens tre första dagar bara haft motgångar. I måndags var jag superförkyld och kunde knappt tänka, igår var jag av någon helt oförklarlig anledning sjukt trött när jag vaknade och kom knappt ur sängen och idag var det nedrivna kontaktledningar så att pendeltågen inte gick. Till på köpet känner jag mig bara sjukare och sjukare för var dag som går.

I söndags kväll var jag så laddad och tyckte att det skulle bli så kul att börja plugga igen. Nu, tre dagar senare, skulle jag gärna dra täcket över huvudet och aldrig kliva ur sängen igen. Och då är det ta mig sjutton inte lätt att plugga processrätt.

Den här sommaren kommer jag att jobba heltid i nio veckor. Tre är snart avklarade, sen väntar fyra veckor till, en veckas semester, två veckors jobb och en veckas ledighet innan plugget drar igång igen. Innan jag började jobba tyckte jag att det verkade helt perfekt attt jobba de tider som jag gör. Eftersom jag är på jobbet tidigt kan jag gå hem redan halv fem (och dessutom ha jobbat in lite tid så att jag kan gå hem tidigare på fredagar) och därmed ha hela kvällen tilll att göra andra saker, t.ex. att lägga ner lite mer tid på bloggen.

Ack så jag bedrog mig. I och med att jag börjar jobba tidigt måste jag gå upp tidigt, vilket betyder att jag måste gå och lägga mig tidigt. Hejdå till att sitta uppe till tolv med kompisarna, jag måste gå och lägga mig ungefär vid samma tid som min mormor för att jag ska orka upp på morgonen. Tänk så fel man kan ha.

Vissa dagar är man så skicklig att man lyckas få allt att gå ens väg. Vissa dagar blir allting bra för att man har man tur. Och vissa dagar kommer man undan med blotta förskräckelsen.

Idag kom tentaresultatet från straffrätten. Ända sedan två minuter efter att jag lämnade in min tenta har jag varit helt säker på att straffrätten skulle bli mitt första B (hade jag varit säker på det trettio sekunder före jag reste rumpan från stolen och gick för att lämna över tentan till en tentavakt hade jag aldrig lämnat in den). När jag fick höra att tentaresultatet kommit var jag alltså väldigt beredd på att få se ett B bland mina annars riktigt bra betyg. Jag var så beredd på det att jag inte ens var nervös. Jag hade redan accepterat mitt öde.

Den här gången kom jag undan med blotta förskräckelsen. Jag låg precis på Ba-gränsen. Ett halvt poäng mindre på antingen tentan eller min PM så hade jag stått där med ett B. Som tur var lyckades jag skrapa ihop den där halva poängen som betyder så oerhört mycket. Även jag måste ha tur ibland. Tyvärr har jag väl haft så förskräckligt mycket tur nu att jag har förbrukat min dos för flera år framöver. Resterande betyg måste alltså grundas i skicklighet, inte tur. Så det är bara att komma igen till hösten och jobba ännu hårdare än innan.

Efter tentan i onsdags har jag inte gjort särskilt mycket. Jag har varit i stallet några dagar, några dagar har jag bara legat på en solstol och andra dagar har jag inte gjort något alls. På måndag börjar jag jobba, så det gäller att ta vara på de få lediga dagarna jag har. Det är precis vad jag tänker fortsätta med nu. Så ni behöver inte oroa er, jag har inte dött. Jag är bara ledig.

Efter nio månader med en känsla av att man alltid kan plugga lite till så är det något alldeles speciellt att vakna upp och veta att nu finns det ingenting som man kan göra. Absolut ingenting. Sista tentan är skriven, och även om den inte gick särskilt bra så borde jag i alla fall vara godkänd (vilket jag i och för sig ser som ett litet personligt misslyckande, men ibland måste man våga att misslyckas också. Och en omtenta i augusti kändes inte så väldigt lockande om jag ska vara helt ärlig.) Det finns inte en enda bok i hela världen som jag måste läsa nu, inga övningsuppgifter att gå igenom, inga rättsfall att analysera, inga gamla tentor att svettas över. Ingenting som jag behöver ha bråttom hem till. Ingenting.

Även om jag tycker hemskt mycket om att plugga så måste jag säga att det är förbannat skönt att inte ha någonting att göra.

Om lite drygt tre timmar kommer tentavakterna börja läsa upp instruktionerna för tentan. En tenta som jag har pluggat till, fem eller sex, och ibland sju dagar veckan, i snart tolv veckor. All den kunskapen ska tentas av på fyra korta timmar. I can't wait.

Jag har pluggat och pluggat och pluggat hur länge som helst och hur mycket som helst känns det som. Jag har lärt mig skillnaden på osant intygande och urkundsförfalskning, hur man gör en gärningsculpabedömning och vem som kan vara i garantställning. Jag har varit på föreläsningar och seminarier, jag har slitit mitt hår när jag inte har förstått något och jag har blivit överjordiskt glad när jag äntligen har fått kläm på ett moment. Det har, sammanfattningsvis, varit tolv ganska omtumlande veckor, där jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan för att straffrätten är så rolig, men ändå så svår. Men oavsett hur svårt det har varit och hur dum jag än har känt mig så har jag aldrig velat ge upp, mycket tack vare min underbare lärare som gjorde seminarierna så roliga (jag kommer att sakna honom grymt mycket!). Nu, efter snart tolv veckor, vill jag bara skriva tentan och får sommarlov.

Faktum är att jag faktikst ser fram emot tentan. Jag är lite nervös (precis som man ska vara inför en tenta), men samtidigt känner jag mig väldigt lugn och avslappnad. Mer lugn och avslappnad än vad jag har känt mig under de senaste tre månaderna. Jag väljer att se det som ett tecken. Det här kommer att gå bra :)

Idag har jag inte gjort någonting. Efter en härlig sovmorgon (eller, sovmorgon och sovmorgon, vaknade redan halv åtta men låg kvar i sängen till halv nio) har jag spenderat dagen med att läsa en bok (som inte har något alls med juridik att göra), ligga ute och sola och fika hos en vän. Resten av kvällen ska jag ägna åt att försöka få lite ordning på skrivbordet och titta på film. Och så ska jag be till tentaguden och mycket, mycket lätta frågor. Inte för att han lyssnat så många gånger förut, men om man tjatar tillräckligt mycket så kanske det går vägen. Man kan ju alltid hoppas i alla fall.

Nu är det inte särskilt många dagar kvar innan straffrättstentan som startar kl. 13 på onsdag. Denna vackra måndag kommer förhoppningsvis bli min sista pluggdag den här terminen. Jag har två gamla tentor kvar att göra och lite lagtext att läsa. Jag har gått igenom alla böcker, brott och anteckningar, alla gamla tentor och övningsfrågor och jag har läst igenom nästan all aktuell lagtext, så det finns goda utsikter får att imorgon ska kunna bli en helt ledig dag. Jag försöker alltid hålla dagen innan tentan pluggfri (jag tror ändå inte att jag kan lära mig något mer då), och eftersom jag alltid avsätter ganska mycket tid för tentaplugg brukar jag lyckas med det. Visst, det finns alltid något mer att lära sig, men om man kan precis allting blir ju inte tentan så spännande.

"Det ska vara roligt att tenta straffrätt!" utbrast examinatorn på frågestunden i onsdags. Jag har lite problem med att förstå hur det ska kunna vara roligt att skriva en tenta, men det finns väl säker något sätt som man kan tycka att det är roligt på. Något som jag dock har lättare att förstå är att de studenter som varit i hennes grupper måste ha haft ganska roligt under seminarierna. Inte för att vi inte har haft roligt, min lärare har varit helt fantasisk och jag har nog aldrig skrattat så mycket under någon annan kurs (vissa gånger har jag nästan legat dubbelvikt, och ibland har jag nästan övervägt att lämna klassrummet en stund för att lugna ner mig. Ja, jag har lite svårt att hålla mig allvarlig ibland.), men hon verkar också vara en person som har nära till skratt.

Straffrätt är väl i grund och botten ett ganska allvarligt ämne (kan det egentligen bli allvarligare än att sätta folk i fängelse på livstid?), men det går att ha mycket kul med det. På det sista seminariet fick vi ett vackert grönt litet papper som examinatorn skrivit ihop. Straffrättens ABC. Till varje bokstav har hon skrivit ett litet straffrättsligt rim, många av dem dessutom ganska lustiga. Och de är inte bara roliga, man kan faktiskt lära sig något av dem också. Ni som ska läsa straffrätt på Stockholms Univeristet har något hemskt trevligt att se fram emot.

Med examinatorns tillstånd får jag publicera lite smakprov här. Läs och lär.

"Effektbrott förutsätter mer än handling
såsom trollerier kräver en förvandling"

"Qvick är den som har till rättesnöre
att det är bäst att tänka efter före"

"Rus hjäpler föga som undanflykter
då är det bättre att hålla sig nykter"

Så har ännu en dag tillbringats i straffrättens förtrollande värld. Tyvärr har jag kommit fram till de lite krångligare brotten i BrB 14-15 kap., men det är bara att bita i det sura äpplet och tvinga ner blicken i lagboken, brottsbalkskommentaren och anteckningarna. Allra helst skulle jag bara gräva ner mig i gärningsculpa och uppsåt, men chansen att jag klarar tentan är väl ganska marginell om jag inte läser allt det andra också. Så idag har jag därför försökt reda ut skillnaden mellan urkundsförfalskning och osant intygande och tänkt fina tankar om hur glad och stolt jag kommer vara när jag klarat av en sådan fråga på tentan (allt jag läser gör jag om till tentafrågor, av någon konstig anledning är det lättare att hitta motivationen då).

Anyway, nu är det bara fem potentiella pluggdagar kvar innan det är dags för tentan. Konstigt nog har ångesten inte kommit än, men den lär väl infinna sig. Den har några dagar på sig, precis som att jag fortfarande har några dagar på mig att lära mig lite mera straffrätt. Några dagar som jag förhoppningsvis orkar utnyttja på ett bra sätt.

Idag hände något som jag aldrig tidigare varit med om. På dagens frågestund inför tentan frågade examinatorn oss studenter hur vi mådde. Om vi mådde bra, eller kände oss stressade inför den stundande tentan. Är inte det lite tragiskt egentligen, att det ska ta hela två år innan man stöter på en examinator som visar att hon bryr sig om hur studenterna mår?

De flesta som börjar på juristlinjen vet väl om att det tidvis är väldigt stressigt. Det är mycket att läsa och många nöjer sig inte med bara ett godkänt, utan vill helst ha ett BA eller såklart ett AB. En stor affärsjuridisk byrå är det slutmål som många jobbar mot, och för att komma dit krävs i många fall höga betyg (läste i Juridicums nyhetsbrev att man för att få komma på en intervju på Mannheimer Swartling bör ha AB i två tredjedelar av kurserna). Kraven är höga, inte minst från studenterna själva, men jag upplever också att lärarna ställer hyfsat höga krav på oss studenter. Juristlinjen är ingen slapparlinje, här gäller det att jobba på, och därmed kan man kräva att studenterna lär sig väldigt mycket på få veckor.

Stress blir ganska snabbt vardagsmat. Jag var stressad redan på gymnasiet, så för mig är det inget nytt. Att jag är stressad innebär dock inte att jag alltid mår dåligt av det. I vissa avseenden är stress bra, när jag är lagom stressad presterar jag mycket bättre än annars. Det gäller dock att lära sig att hantera stressen.

På JIKen hade vi en föreläsning där vi under ungefär 45 minuter fick lyssna på en studievägledare som pratade om stress. Det är den enda "hjälp" vi har fått för att kunna hantera den ganska oundvikliga stressen. Att jur studs är stressade är väl ingen nyhet, och därför tycker jag att universitetet borde försöka hjälpa oss att lära oss att hantera stressen. Vissa kan det, men vissa klarar inte av det och dukar under. Det borde inte behöva hända, men när det händer borde det uppmärksammas. Problemet beror ju faktiskt delvis (men inte enbart) på universitetet. Jag tror att alla skulle tjäna på lite gladare och mindre stressade studenter.

Jag vill väldigt gärna tro att jag i grund och botten är en positiv människa som inte går omkring och stör mig på saker eller brusar upp i onödan. Faktum är att jag sällan blir särskilt irriterad eller arg och jag alltid försöker se på saker och ting från den ljusa sidan. Men något som verkligen stör mig (förutom folk som notoriskt vägrar att dyka upp i tid, det är mitt hatobjekt nummer ett) är folk som särskriver. Jag tillhör väl den generationen som är väldigt, väldigt duktig på att särskriva så mycket som det bara går. Det går inte en dag utan att jag ser, företrädesvis på facebook, twitter eller någon blogg, två ord som egentligen borde ha skrivits som ett. Om det är något som man ska lära sig i skolan så är det väl att vi i svenskan, till skillnad från t.ex. engelskan, skriver ihop orden. Om den svenska skolan under åtminstone nio grundskoleår inte lyckas lära ut en så grundläggande del av hur det svenska språket ska hanteras så är det något som är allvarligt fel.

Personligen förstår jag inte vad det är som är så svårt, och då är jag inte en särskilt språkbegåvad människa (visst, jag har ganska lätt att lära mig saker överhuvudtaget, men jag har betydligt mycket lättare för matematik än för språk) Varför särskriver folk egentligen? Är det verkligen så svårt att låta bli att trycka på blanksteg? Är det så svårt att slå upp i en ordbok om man är osäker?

I april 2008 var jag på ett studiebesök på International Criminal Court (ICC) och the Special Court for Sierra Leone (SCSL) som då lånade en av ICC:s salar för rättegången mot Liberias förre president Charles Taylor. Det var då, när jag fick höra ett vittne berätta om "Operation Stop Election" (som helt enkelt gick ut på att hugga av folk händerna så att de inte skulle kunna rösta), som jag insåg att jag ville jobba med folkrätt och mänskliga rättigheter. Som jag har skrivit tidigare är det dock lätt hänt att tappa fokus, att inte längre se slutmålet framför sig. Just nu har jag dock inga motivationsproblem, men jag blir inte mindre målmedveten av att läsa om Rita och Ishmael som båda som barn har upplevt krig på nära håll, Rita i en liberiansk rebellarmé och Ishmael i Sierra Leones regeringsarmé. Tårarna rinner när jag läser och tänker på allt hemskt som de måste ha upplevt, och hur svårt det måste ha varit för dem att få ett någorlunda normalt liv igen. Det är livsöden som deras som gör att jag i framtiden vill jobba för att människor ska slippa att tvingas att uppleva krig och alla hemskheter som krig för med sig och att öka respekten för mänskliga rättigheter världen över. Ur krig kommer inget gott, men om vi alla respekterar och försöker att förstå varandra så finns det mycket att vinna.