Igår hade vi huvudförhandlingen i tvistemålsspelet. Fallet handlade om en man som ville ha ut försäkringsersättning för sin bil, som han påstod hade blivit stulen. Jag hade rollen som försäkringsjurist, och vi hävdade att det inte var fråga om ett försäkringsfall eftersom bilen i fråga inte blivit stulen, utan att mannen i själva verket själv hade förstört bilen för att få ut pengar från försäkringen.

Oavsett hur bra förberedd man är så händer det alltid något under ett rättegångsspel som man inte hade räknat med. När kärandens sista vittne (en biltjuv med stor erfarenhet av den aktuella bilsorten) gav ett väldigt oväntat svar på en fråga så trodde jag att det var kört får vår del. Men, man ska aldrig ge upp. Vårt vittne, en utredare som undersökt bilen, var helt fantastiskt duktigt och lyckades övertyga rätten om att bilen måste ha körts till platsen där den hittades med en originalnyckel. Tack vare henne och en kick-ass slutplädering vann vi målet!

På förhand trodde jag inte att jag skulle bry mig så mycket om utgången i målet, men faktum är att det är riktigt, riktigt skönt att ha vunnit. Det är nästan så att man blir lite mallig.

Idag är det dagen som jag till viss del fasat för ända sedan jag började på juristlinjen. Idag är det dags för huvudförhandling i tvistemål och jag har rollen som svarandeombud. Rättegångsspel är inte riktigt min grej, jag tycker helt ärligt att det är lite läskigt att tvingas prata inför folk.

Fast på ett sätt tycker jag ändå att det ska bli ganska kul idag. Igår när jag och det andra ombudet satt och tittade över våra förhör och slutpläderingen kändes det riktigt bra, så med lite tur ska det här nog kunna gå våran väg. Och jag måste ärligt erkänna att jag ser fram emot att få krossa motpartens agrument. Kanske bor det en liten processjurist i mig i alla fall.

Fem utav den här kursens sju böcker utgörs av Ekelöfs serie Rättegång. Eftersom dessa uppdateras löpande av andra författare så skiljer sig språket något åt i de fem böckerna. Just nu håller jag på att fördjupa mig lite i Rättegång II, vilken är från 1996.

Idag har jag stött på massor av latin som sällan förklarats och en hel fotnot på tyska. År 1996 var kanske både latin och tyska behörighetskrav för att man ens ska ha en chans att komma in på juristprogrammet, men när jag sökte år 2008 behövde man varken kunna tyska eller latin (vilket jag tackar så hemskt mycket för, jag har bara läst spanska och lite franska). Jag tackar även så hemskt mycket för att google finns, för utan google hade jag varit helt lost när det kommer till uttryck som forum rei sitae, forum delicti och forum negotii.

Just nu är min grupp mitt uppe i tvistemålsspelet. Den muntliga förberedelsen var i onsdags och nu på onsdag är det dags för huvudförhandling. Jag har rollen som svarandeombud, så nu ska föhören och vittnena förberedas och sakframställan och slutplädering ska skrivas. Även om man självklart måste vara beredd på att improvisera och ta saker som de kommer tycker jag att det är ganska skönt att ha så mycket som möjligt förberett. Personligen lider jag av lite lätt scenskräck, men det känns alltid mycket bättre om jag vet att jag är ordentligt förberedd och har koll på allt.

Idag hade jag tänkt skriva ett inlägg om en lite speciell föreläsning. En föreläsning helt utan power points (vilket kanske var lika bra, för hans bok är full med stavfel) och nästan helt utan innehåll. Men, så blir det inte. När jag öppnade min inbox för lite drygt en timme sen möttes jag nämligen av ett mail där ämnesraden förkunnade att jag var välkommen till Juridiska Föreningens mentorskapsprogram 2010/11. Och som mentor får jag ingen mindre än Said Mahmoudi, en man som jag beundrar hemskt mycket. En man vars föreläsningar var de bästa jag någonsin varit på. Just nu är jag så glad att det inte går att beskriva. De som känner mig vet att det är i få situationer som jag blir alldeles mållös och inte kan säga något, men det här är ta mig sjutton ett sådant tillfälle. Det här är nästan som en dröm som gått i uppfyllelse.

Det är en himla massa snack om Sverigedemokraterna just nu, vilket kanske inte är så konstigt. Det som jag däremot reagerar på är att människor över huvud taget går ganska långt i sin kritik och inte drar sig för att säga, eller göra, ganska hemska saker. Jag sympatiserar inte med SD och tycker absolut inte om att partiet kan få en vågmästarroll (än är ju inte alla röster räknade) i riksdagen. Vad som däremot är väldigt, väldigt viktigt att betona är att de människor som röstat på SD egentligen inte gjort något fel. I Sverige har vi nämligen något så vackert som fria val och en fri åsiktsbildning (vilket de, i sin fulla rätt, har utnyttjat). Läs och begrunda regeringsformens första kapitels första paragraf:

"1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna."

Redan i RF:s portalparagraf slås det alltså fast att man har rätt att bilda sig en egen åsikt. Så, oavsett hur horribelt SD:s valmanifest än är och hur dumma man än tycker att de som röstat in SD i riksdagen så måste vi även respektera dessa människor. De har utnyttjat sin rösträtt för att rösta på ett parti som de säkerligen är övertygade om kommer att göra ett bra jobb i riksdagen.

Om de människor som röstat på SD gjort det p.g.a. SD:s främlingsfientliga inslag så är inte botemedlet att säga att de är dumma i huvudet, idioter eller rasisterl. Jag tror fullt och fast på att botemedlet stavas kunskap. Kunskap om hur Sverige ser ut, att landet inte kommer klara välfärden utan arbetskraftsinvandring, att inte alla invandrare som kommer till Sverige vill leva på socialbidrag i resten av deras liv, att inte alla kvinnor i burka är förtryckta av sina män, utan att invandrarna överlag är bra, rediga människor som vill göra rätt för sig. Istället för att bemöta de människor som röstat på SD med påhopp måste vi ta debatten med dem. Och viktigast av allt - de röstberättigade invånarna i Sverige har rätt att rösta på vad de vill. Vilket val de än gör måste vi respektera det!

Det är väl knappast någon som har missat att det var val igår. Med valet kommer även rösträkning och valvaka. Även om jag inte har några belägg för det så tror jag att juriststudenter är väldigt engagerade i vad som sker i samhället och därmed är ganska intresserade av sådana frågor som om Alliansen skulle fortsatt majoritet i riksdagen och om SD skulle nå över fyraprocents-spärren eller inte. Juriststudenter i allmänhet borde därför vara ganska intresserade av att titta på valvakan.

En valvaka är en himla intressant tillställning och är nästan en liten folkfest (fastän det kanske inte blir så himla festligt för alla inblandade), och då är det lite olyckligt att man måste sitta pigg och glad i en föreläsningssal kl 9.00 morgonen efter (något som jag kanske inte lyckades så jättebra med idag). Dagen efter valet tycker jag att folk borde få vara lediga, i alla fall halva dagen.

Det finns få saker som gör mig så galen som stavfel i vår kurslitteratur. Om man någon gång ska stava rätt så ska man väl ändå göra det i böcker som behandlar olika juridiska ämnen? Detsamma gäller olika grammatiska fel, sådana ska inte heller förekomma i juridiska böcker.

Visst, jag är medveten om att det i de flesta fall kanske inte är medvetna fel. Det är hemskt lätt att slinta och råka skriva ett r istället för ett t. Men sådana fel är ju jättelätta att rätta till genom en ordentlig korrekturläsning! Vi blir hela tiden påminda av våra lärare att läsa igenom våra texter en gång och vara extra uppmärksamma på olika språk- och stavfel. Detsamma borde väl även gälla professorer som skriver böcker som vi studenter ska läsa...

Ända sedan den 29 augusti, dagen före introduktionsföreläsningen, har jag varit förkyld. Förkylningen har gått lite upp och ner, vissa dagar har jag varit nästan helt frisk medan jag andra dagar känt mig ganska hängig. Igår morse kändes det som om förkylningen äntligen checkat ut, så glad i hågen åkte jag och jobbade. Under lunchen började jag dock känna mig lite frusen, och innan jag gick hem hade febern slagit klorna i mig.

Idag har jag följaktligen legat hemma i sängen med feber hela dagen. Eftersom jag inte tycker att jag har tid att vara sjuk just nu så har jag läst lite till och från i Rättsmedlen. Mitt enda bekymmer just nu är bara att jag hoppas att jag inte behöver befinna mig i samma febriga tillstånd när jag ska försöka använda de kunskaper som jag förhoppningsvis tillägnat mig idag. Har man tagit amfetamin för att orka plugga inför en tenta måste man tydligen (eller, i alla fall enligt ryktet om läkarstudenterna som skrev ut sådant åt sig själva för många herrans år sedan) befinna sig i samma höga tillstånd då man skriver tentan för att man ska komma ihåg vad man lärt sig. Jag vill inte behöva ha feber när jag skriver processtentan. Jag tror nämligen inte att jag är särskilt högpresterande med feber.

Nu känns det verkligen att processrätten har dragit igång på riktigt. Det ena rättegångsspelet är helt avklarat för min del, och idag läste jag klart den sista sidan i Ekelöfs Rättegångsserie. Bara det är en liten seger i sig,för så himla många dagar har det faktiskt inte gått av den här 13-veckorskursen än. Så om det inte vore för att jag hostar och kraxar som en gammal kärring och att det är ett hemskt oinspirerande höstväder ute så skulle livet vara på topp.

Idag har min grupp haft huvudförhandling i brottmålet. Själv var jag bara vittne, så jag hade inte en så betungande roll denna gång (värre blir det nästa gång när jag är ombud).

Rättegångsspelen ska så mycket som möjligt likna en riktig rättegång. Det innebär såklart att den person som spelar åklagare ska försöka bevisa att den tilltalade utfört den handling som åklagaren påstår att han har gjort i gärningsbeskrivningen (i detta fall påstods den tilltalade mannen ha misshandlat sin dotter). Men, eftersom det bara är ett rättegångsspel på grundkursen i processrätt så finns det ingen anledning att dra det så långt att förhören börjar likna rena påhopp.

Dagens åklagare hade nog låtit sig inspireras lite väl mycket av amerikanska rättegångsfilmer/-serier. Han gånger var väldigt ettrig och nöjde sig ofta inte med det svar som gavs på hans frågor, utan ställde gärna samma fråga flera gånger. Förbudet mot ledande frågor under huvudförhöret var inte heller något som han ägnade särskilt stor tanke åt, och p.g.a. hans höga tempo hann rättens ordförande oftast inte ens säga till om att det var en ledande fråga innan han hade ställt nästa. Nu vann han dock inte något med sin förhörsteknik, rätten frikände den tilltalade eftersom det inte ansågs styrkt att han faktiskt hade misshandlat sin dotter på det sätt som åklagaren påstod. Så kan det gå.

I varje kurs finns det något som man tycker är superspännande och något som man gärna skulle strunta i. Hittills har jag (efter att ha tagit mig igenom ungefär hälften av litteraturen) fastnat lite extra för domens rättskraft. De lite drygt hundra sidorna i boken som behandlade rättskraft bara svischade förbi, och mig hade det inte gjort något om det hade varit hundra sidor till. Men rättegångskostnad däremot, det är en helt annan femma.

Kapitlet om rättegångskostnad är ungefär sjuttiofem sidor. Jag har läst ganska exakt trettio sidor och funderar redan nu på att kanske chansa på att det inte kommer något om rättegångskostnad på tentan. Tyvärr är ju fördelningen av rättegångskostnaden ganska central, så den önskan lär knappast slå in. Eftersom jag skulle bli så grymt sur på mig själv om jag missade avgörande poäng på tentan bara för att kapitlet i boken var så tråkigt så har jag bestämt mig för att härda ut. Men med tanke på hur tråkigt det är så kan det bli ganska svårt...

I vanliga fall tar det väl en tre-fyra minuter att ta sig från ingången till D-huset till tunnelbanan. Men i dessa dagar ska man inte ha bråttom. Förutom de vanliga representanterna för Läkare utan gränser och Amnesty (eller valfri annan ideell organisation) har de senaste dagarna valarbetare från alla olika partier försökt påkalla uppmärksamhet då man stressar den lilla biten från universitetet till tunnelbanan.

Jag förstår inte hur de orkar. Ibland måste det vara ganska otacksamt att stå där och försöka få kontakt med folk. Ta mig som ett exempel. Även om jag är en ganska glad och trevlig människa känner jag hur irriterad jag blir när jag inte kan få gå till tunnelbanan i fred, och gör allt jag kan för att slippa prata med någon. Jag längtar till den dag då alla hurtiga valarbetare försvinner från universietetet så att jag äntligen kan få gå till tunnelbanan i fred igen.

Om lite drygt två timmar kommer jag att sitta i universitetets rättegångssal och ha en förberedelse inför brottmålet, vars huvudförhandling äger rum på måndag. Nu är det alltså dags för oss små studenter att låtsas att vi i själva verket är mycket vana ombud eller domare. Personligen är jag kluven inför detta, då jag inte alls har tyckt att de tidigare rättegångsspelen har varit varken särskilt roliga eller lärorika. Men, man kan ju alltid ändra sig och jag hoppas att så kommer att bli fallet nu när processrättens rättegångsspel drar igång.

Redan från dag ett får jur studs höra att det är viktigt att använda ett korrekt juridiskt språkbruk. Men, för dens skull ska vi inte krångla till det för mycket och använda svåra ord som vi inte riktigt förstår innebörden av (en av mina lärare på JIKen förbjöd oss t.o.m. att använda vissa ord, eftersom vi inte kunde förstå vad de betydde så tidigt på utbildningen) utan hellre hålla oss till ett tämligen simpelt språk. Med tiden lär man sig nämligen hur man ska använda de fina, krångliga juridiska orden.

Ett sätt som vi får lära oss detta på är såklart att lyssna på våra föreläsare. Dessa är oftast av väldigt skiftande karaktär och använder olika stilnivåer då de pratar. Slang är dock inget som man brukar få höra så ofta, likaså brukar de inte använda uttryck som är vanliga i talspråk. Därför satte jag nästan kaffet i halsen idag när dagens föreläsare på äkta stockholmsmanér avslutade var och varannan mening med "då" och dessutom slängde in några "liksom" där det passade. Jag antar att just detta språkbruk inte är något som vi ska anamma.