Det är inte bara universitetsbiblioteket som förändras. Även den här bloggen förändras. Eller, flyttar är väl mer rättvist sagt. Numera hittar ni den på http://juridikflickan.wordpress.com. Vi ses där!

Jag är inget stort fan av universitetbiblioteket. En period under den andra terminen på juristlinjen satt jag ofta där tillsammans med kompisar och pluggade. Favoritplatsen var på övre våningen, där det fanns sköna fåtöljer gömda bakom en bokhylla. Där var det så avskiljt så man kunde till och med prata lite utan att någon märkte det.

I måndags skulle jag för första gången sen en dags tentaplugg på slutet av termin tre sätta mig i biblioteket och plugga med en kompis. Döm om min förvåning när hela plan två helt plötsligt blivit en tyst zon. När hände det egentligen? Jag som hade siktet inställt på de två fåtöljerna (om jag ens hittar dit igen), men det gick ju inte så bra. Om min duktiga sitta-i-biblioteket-period ska fortsätta måste vi hitta något nytt, mysigt ställe att sitta på.

Efter mitt lilla breakdown förra veckan har jag nu insett att det är dags att börja plugga ordentligt. Tentan den 24 mars närmar sig med stormsteg, och som alltid siktar jag mot ett AB. Ska jag lyckas få ett AB på den här tentan så kommer det dock krävas massor med hårt jobb, det duger inte att bara sitta och stirra på böckerna eller att bara läsa några sidor varje dag och vara nöjd med det. Nu är det helt enkelt bara att hugga i och hoppas på att jag hinner lära mig allt som är värt att lära sig om skatterätt tills den 24 mars. Det ska gå!

Att plugga är inte bara att sitta ensam i biblioteket med sina böcker. Skulle jag tvingas att bara sitta själv och läsa hela dagarna skulle jag inte klara mig igenom hela juristlinjen. Frågan är om jag ens skulle klara den första terminen. Nej, jag behöver ha lite mänsklig kontakt också. Särskilt under kurser som skatterätten, där jag har svårt att hitta motivationen själv. Då är vänner som lyckas få en att tagga till riktigt ordentligt och faktiskt lyckas få en att se fram emot en ny, tung pluggvecka guld värda. Utan sådana vänner skulle jag inte klara juristlinjen.

Idag har jag haft lite kontakt med verkligheten. Ikväll var det nämligen dags för uppvärmningen inför årets omgång Svenska Juridiska Mästerskapen på Mannheimer Swartlings imponerande kontor. Där bjöds det på en trevlig föreläsning om hur man skriver inlagor och lägger upp en plädering, följt av god mat med gott vin. Det trevligaste av allt var nog att få prata med yrkesverksamma jurister, de visade att det finns ett liv efter att alla böcker är utlästa. Och det kan ju vara skönt att veta att livet faktiskt fortsätter efter juristlinjens slut.

Idag gjorde jag något väldigt klantigt. Jag glömde mitt seminariekort hemma. I skatterätten ingår fyra seminarier till vilka man ska skriva en liten inlämningsuppgift. Har man gjort det och närvarar vid seminariet får man en underskrift på sitt seminariekort. Tre underskrifter ger en extra poäng till tentan.

Idag hade jag seminarium tre av fyra. Jag har redan två underskrifter på mitt seminariekort och har planerat att få en till på det sista seminariet nästa vecka. Därför var det ingen större katastrof att jag glömt seminariekortet hemma på köksbordet, jag skulle ju ändå få med mig en poäng till tentan.

Jag hade dock en himla tur som glömde seminariekortet till just det här seminariet. Dagens lärare var nämligen väldigt flexibel och har lovat att skriva under mitt seminariekort om jag kommer och visar det för henne på fredag. Och vet ni vad, det var inte ens min idé, utan det var hon som föreslog att jag skulle komma och visa det för henne senare för hon tyckte minsann att eftersom jag var där så skulle jag faktiskt ha en underskrift.

Idag har jag roat mig med att skriva PM. Hittills har jag bara skrivit lite knappt en sida (av tre), men jag känner ändå att jag är en god bit på väg. Materialet är inläst och jag är ganska säker på vilken slutsats jag ska komma till, så nu gäller det bara att få ner alla tankar på papper och skriva om dem till en text som är begriplig även för andra människor.

PM-skrivande har för mig alltid varit förknippat med lite ångest och en hel del skrivkramp, men den här gången verkar det som om jag slipper båda delarna. Än så länge flyter skrivandet på ganska bra, så med lite god tur kan jag kanske bli klar imorgon. Inlämningen är inte förrän måndagen den 28:e, så det skulle innebära att jag är klar rekordtidigt.

Att avgifterna för utländska studenter vid svenska högskolor och universitet skulle göra att antalet utländska studenter som söker till utbildningar i Sverige minskar var det väl ingen som tvivlade på. Självklart får inte utbildningar som studenten måste betala för lika många sökanden som utbildningar som är gratis.

Så som jag har förstått det (det är mycket möjligt att jag har fel här eftersom jag helt ärligt inte gjort någon större research) har Sverige varit ett attraktivt land för utländska studenter eftersom det faktiskt har varit gratis att studera i här. I Sverige har alla, oavsett bakgrund och hur mycket pengar man har på banken, chansen att få en utbildning. Att gå på universitet eller högskola är inte förbehållet de som är rika, vilket det är i många andra länder. Det tycker jag är något som vi ska vara stolta över.

Men någonstans måste man förstås dra en gräns. Är det okej att använda svenska skattepengar till att finansiera utländska studenters utbildning? Vi vet ju inte om de utländska studenterna kommer att stanna kvar i Sverige eller få en sådan anknytning till Sverige att de kommer att betala svensk skatt, så på ett sätt kan man anse att pengarna som investeras i de utländska studenterna slängs i sjön. Sverige kommer kanske inte få något tillbaka (förutom skatt på den konsumtion som dessa studenter med all sannolikhet kommer att ha när de vistas i Sverige under studietiden) för de skattekronor som läggs på utländska studenters utbildning.

Personligen tycker jag att det är okej att kräva att utländska studenter ska hjälpa till att finansiera sin utbildning, men då måste det finnas ett väl fungerande stipendiesystem så att studenter som annars inte har råd att studera i Sverige också får en chans att göra det. Jag tycker att Sverige även i fortsättningen ska vara ett land dit utländska studenter som annars inte hade haft råd att kunna studera kan åka för att få en universitets- eller högskoleutbildning.

Att ge människor från framför allt U-länder en utbildning är ett sätt att hjälpa dessa länders utveckling en bit på vägen. Jag tror att detta är minst lika viktigt som allt bistånd, så därför anser jag att Sverige (och västvärlden i övrigt) även bör se till att folk från dessa länder kan komma hit och studera.

Det kan verka lite småaktigt att bli så hemskt upprörd över ett felanvänt matematiskt begrepp i en bok som faktiskt inte handlar om matte, utan om inkomstskatt. Det håller jag med om. Men, faktum är att rätt ska vara rätt.

Från dag ett på juristlinjen har jag fått höra hur viktigt det är att vi studenter så snabbt som möjligt ser till att vi börjar använda ett korrekt, juridiskt språk. På juridisk informationssökning, den första kursen där vi skulle skriva PM, poängterades det upprepade gånger hur viktigt språket är. Minsta lilla fel gör att betyget på språket och pro memorians tillförligtlighet genast dras ner, även om det är ett pyttefel. Därför uppmanades vi att inte använda begrepp som vi inte helt säkert förstod innebörden av.

Jag förstår inte varför studenter, men inte professorer, inte får använda begrepp som man inte vet vad de betyder. Är man inte helt hundra på vad det matematiska begreppet "produkt" betyder så ska man inte använda det begreppet (särskilt inte idag när det är så himla lätt att googla och därmed få veta att produkten är resultatet av en multiplikation). Dessutom tycker jag att det är betydligt viktigare att professorer i en bok är väldigt noga med att alla begrepp används på ett korrekt sätt än att studenter i en PM på juristlinjen får varje liten bokstav på rätt ställe. Särskilt när det handlar om så grundläggande begrepp att nästan varenda elev på lågstadiet borde veta vad de betyder.

Rätt ska vara rätt!

Egentligen är jag en ganska ovanligt. Inte bara för att det faktiskt inte finns en till människa som är som jag (i den bemärkelsen är vi alla ganska ovanliga). Nej, jag är ganska ovanlig eftersom jag, trots att jag läser på juristlinjen och läste ett samhällsvetenskapligt program på gymnasiet, tycker väldigt mycket om matematik. Matte var faktiskt ett av mina absoluta favoritämnen både i grundskolan och på gymnasiet, vilket till stor del berodde på att jag faktiskt är ganska mattebegåvad. Självklart tyckte även jag att vissa saker var väldigt kluriga (första gången jag skulle räkna derivata förstod jag knappt vad jag skulle göra), men det var aldrig sådär hopplöst svårt så att man bara vill ge upp.

Som flera säkert redan vet stör jag mig oerhört mycket på korrekturfel i böcker. En annan sak som stör mig nästan lika mycket är när matematik eller det matematiska språket används på fel sätt. Även om jurister inte är kända för att vara superduktiga på matte så kan man väl i alla fall förvänta sig av professorer i finansrätt att de, i sin bok som läses av väldigt många, håller koll på de matematiska begreppen. Särskilt när det handlar om så grundläggande begrepp som vad resultaten av de fyra olika räknesätten kallas.

Vi kör en snabbgenomgång för er som kanske inte har koll på detta.
Addition: term + term = summa.
Subraktion: term - term = differens.
Multiplikation: faktor x faktor = produkt.
Division: täljare / nämnare = kvot.

Så, kära Sven-Olof Lodin, Gustaf Lindencrona, Peter Melz, Christer Silfverberg och Teresa Simon-Almendal, att skriva att ett positivt kapitalunderlag utgör produkten av tillgångar minus skulder (som ni gör på sidan 280 i Inkomstskatt del 1) är felaktigt. Rätta gärna till det till nästa upplaga av boken, så slipper ni pinsamheter som denna. Behöver ni hjälp går det bra att kontakta mig.

Idag fick jag ett mail där det stod att böckerna till den distanskurs som jag ska läsa senare i vår har skickats och nu är på väg till mig. Det är böcker som jag verkligen, verkligen ser fram emot att få sätta tänderna i, eftersom de handlar om något som jag är oerhört intresserad av: internationella relationer. De här böckerna som förhoppningsvis kommer till mig på onsdag kommer att göra den andra halvan av vårterminen 2011 mycket roligare. (Även om förvaltningsrätt säkert är roligt och väldigt intressant så slår det nog ändå inte en kurs i internationell politik.) Om inte något annat så kommer det i alla fall i än högre grad än idag kännas som att jag kommer närmare mitt mål, att få jobba internationellt med mänskliga rättigheter.

Idag hade jag tänkt vara en duktig flicka och börja skriva på min PM. Vi fick ju trots allt reda på vilken uppgift som vi hade den 26:e januari, så jag tänkte att det kunde vara dags att börja nu. I och för sig ska den inte lämnas in förrän den 28:e februari, men det kan ju vara bra att vara ute i god tid så att det inte blir så stressigt på slutet.

Så, när jag vaknade idag hade jag alltså väldigt goda intentioner. Sen så hände det en massa annat kul och så kom jag på att jag måste göra några uppgifter i övningshäftet. Under tiden som jag satt och räknade ut beskattningsbara inkomster blev det visst kväll och lite obligatoriskt söndags-tv stod på schemat. Och nu, nu är klockan så mycket så jag vet inte om det verkligen är värt att börja titta på uppgiften. Jag ska ju trots allt upp och jobba imorgon, så det får inte bli en alldeles för sen kväll. Jag får nog helt enkelt börja med uppgiften imorgon istället.

Det märks att jag börjar närma mig slutet av juristutbildningen. När den här terminen är slut är två tredjedelar av utbildningen och hela grundnivån avklarad. I och med det blir vi studenter intressanta för byråerna, eftersom vi då är tillräckligt "duktiga" för att kunna söka sommarnotarietjänster och kanske få vårt första jobb där vi faktiskt får syssla med riktigt juridik.

Det är en stor efterfrågan på sommarnotarieplatser, men utbudet är inte tillräckligt stort för att möta efterfrågan. Jag, som har bra betyg, börjar fundera på om mina betyg verkligen räcker för att jag ens ska få komma på intervju. Konkurrensen om varje plats är stenhård, och då konkurrensen ökar så ökar tyvärr även betygshetsen och skitsnacket. Alla vill ha de bästa betygen, de bästa referenserna och de bästa arbetslivserfarenheterna. Då drar sig vissa inte för att baktala andra, hur nu det skulle hjälpa dem att få jobb på en byrå. Fast vad vet jag, de kanske har en riktigt bra plan som jag inte förstår mig på.

Även om jag inte är världens morgonpiggaste person och inte jublar av glädje när väckarklockan ringer 06:20 så finns det en fördel att börja klockan åtta. När klockan är kvart i tio och de flesta är på väg till univeristetet kan jag med gott samvete åka hem. Eftersom jag kommer hem så tidigt blir dagen väldigt lång, och jag hinner få massor gjort. Som idag t.ex.

Idag har jag storstädat, pluggat ganska mycket (fastän jag har lite svårt att koncentrera mig på skatterätten), tagit en promenad, tvättat och strukit. Nu är det bara lite slappande framför TV:n kvar, och sen är det dags att sova. Imorgon ringer nämligen väcklarklockan 06:20 igen, men som tur är så är det sista dagen den här veckan som jag behöver gå upp så tidigt. Man kan ju inte ha långa, bra dagar varje dag. Någon måtta får det väl vara!