Idag sparkade vi igång företagsekonomin med buller och bång. För mig är företagsekonomi ett helt nytt ämne, till skillnad från många andra läste jag inte en sida företagsekonomi på gymnasiet (jag kunde ha valt företagsekonomi A som individuellt val, men jag satsade på specialidrott istället vilket var mycket roligare och gav fler håltimmar). Förhoppningsvis kommer jag att klara mig ändå. Siffror och formler avskräcker inte mig, snarare vaknar mattenörden i mig till liv (matte var lite av min grej på gymnasiet), så den biten kommer jag inte att ha några problem med. Om jag har tur så kommer jag inte att ha problem med något område alls, men det skulle väl vara önsketänkande.

Att det här kommer att bli en kurs som skiljer sig från alla tidgare kurser är dock ett som är säkert. Det finns bara tre rättsfall med i rättsfallslistan i företagsekonomiboken, och dagens föreläsning var nog den första föreläsningen någonsin på juristlinjen där inga paragrafer nämndes. (Föreläsaren hänvisade till bokföringslagen en eller två gånger, men han nämnde aldrig någon paragraf.) Kort och gott så kan det här bli en ganska spännande kurs.

Efter tretton veckor av blod, svett och tårar och ganska mycket processrättsplugg vågar jag äntligen säga att processrätten är över. Även om tentan var svår och jag inte alls är säker på hur det gick så vågar jag ändå säga att jag blev godkänd. Jag måste ha blivit godkänd, så dålig att jag inte klarade det kan jag inte vara. Inte med tanke på hur mycket jag har pluggat och hur kul jag faktiskt tyckte att processrätten var.

Men även om det till största delen har varit tretton väldigt roliga veckor då är det i alla fall skönt att processen är slut. Och den är slut på riktigt. Alla papper är insorterade i en pärm, böckerna står i bokhyllan och blocken med anteckningar ligger i den ganska stora högen tillsammans med alla andra anteckningsblock från juristlinjen. Helt plötsligt kan jag se mitt skrivbord igen, vilket jag knappt kunnat de tre senaste veckorna. Nu ser jag fram emot att börja med nya kurser och få läsa något annat än röda böcker.

Under de senaste tretton veckorna har jag läst alla böcker två gånger och antecknat till dem, varit på i princip alla föreläsningar och all gruppundervisning (och antecknat mycket flitigt), gjort alla gamla tentor och gått igenom varenda liten sida som jag antecknat (och det är inte några vill jag lova). Dessutom har jag gjort fina överstrykningar i lagboken. Nu känns det som om jag har gjort ungefär allt som jag kan. Det känns inte som om det är någon större idé att börja om med allt en gång till, dels för att tentan är på fredag och dels för att det är så himla tråkigt att läsa sådant som man redan läst minst tre gånger.

Nej, nu ställer jag mitt hopp till tentaguden och ber om en tenta med frågor om analogisk tillämpning av RB 45:5 st. 3, ändring av talan enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 och bevisvärdet av blodprov som inte tagits av en läkare eller sjuksköterska. Frågor om konkurs får dock gärna lysa med sin frånvaro.

Ibland är jag allt bra dum. Jag vet att det är tenta på fredag. Jag vet att jag det bara är några få dagar kvar. Ändå kan jag inte förmå mig att plugga. Jag sitter och stirrar på anteckningar, gamla tentor och lagboken, men jag klarar inte av att verkligen börja läsa något. Jag vill bara att den här, och alla andra kurser på sjätte och sjunde terminen, ska vara över så att jag kan få börja med specialkurserna någon gång.

Ja, jag vet att det bara är en vecka kvar till tentan och att jag just nu inte borde umgås med någon annan än Ekelöf och Edelstam. Men, jag klarar inte av att sitta still så länge, och  jag klarar verkligen inte av att tillbringa hela dagarna med en död gubbe och en man som är äldre än min pappa. Så nu, efter att faktiskt ha pluggat ganska duktigt hela dagen, packar jag ner klänningen och skorna och åker till en kompis. Ikväll blir det utgång, fastän vi kanske borde sitta hemma och plugga istället. Men, vi gjorde på samma sätt på C2:an, och med facit i hand blev det riktigt lyckat.

Varför ändra ett vinnande koncept?

"Måste vi verkligen lära oss alla latinska uttryck?" kommer jag ihåg att någon frågade på en av de första gruppundervisningarna på JIKen. Svaret på den frågan blev nej, det måste vi inte, men det kan ju ändå vara ganska bra att göra det. Vår lärare tyckte dock inte att vi skulle lära oss dem bara för att, och han skulle aldrig kräva på en tenta att vi kunde en massa latin.

Det var hösten 2008. Nu är det hösten 2010, och jag sitter och gör gamla processrättstentor. En sak som är helt säker är att det inte är min gamla JIKen-lärare som skriver tentor i processrätt. Eller, han har i vart fall inte skrivit den inledande frågan i tentan från den 25 maj 2009, vilken lyder:

"Hur är det med de filiologiska kunskaperna? Ange vilka processprinciper (på latin) som avses genom att fylla i nedanstående ordfläta:
1. på domstolens initiativ
2. rätten känner lagen
3. ska bedömas till försvarets fördel
4. det mindre ingår i det större
5. vid tvivel det mildare
6. laga domstol"

Alltså, hallå! Vem bryr sig om vad "ska bedömas till försvarets fördel" heter på latin? (Nu råkar jag dock veta att det är favor defensionis, men jag blir ju inte särskilt mycket bättre på processrätt bara för att jag råkar ha lätt för att lära mig latinska uttryck). Räcker det inte med att man kan principerna på svenska och kan tillämpa dem istället? Tydligen så gör det inte det, men förhoppningsvis slipper vi en liknande fråga på våran tenta.

När man pluggar juridik (eller när man pluggar något teoretisk överhuvudtaget) är det en ganska bra egenskap att kunna sitta still i långa perioder och koncentrera sig på det som man ska lära sig. Den fina egenskapen har inte jag. Jag beundrar människor som kan sitta och plugga utan större avbrott i upp emot åtta, nio och kanske t.o.m. tio timmar om dagen. Det kan inte jag. Jag klarar inte av att sitta och göra samma sak så länge.

Oftast gör det inte mig något att jag inte klarar av att sitta still så länge. Jag gör helt enkelt så att jag delar upp min dag i flera små bitar, där jag varvar plugg med andra saker (vilket är en av anledningarna till att jag ofta pluggar sent på kvällarna också). För mig fungerar det alldeles utmärkt, om jag vill kan jag få ihop ganska många timmars plugg på en dag. Men, såhär i tentapluggstider hade det ju inte skadat att kunna sitta en hel dag och bara, bara plugga.

I och med att jag för tillfället har en ganska inskränkt rörelsefrihet p.g.a. ofrivillig markkontakt när jag var ute och red igår så har jag ägnat denna gråa söndag åt att läsa rättsfall och göra gamla tentor. Jag gillar att göra gamla tentor, det är en väldigt bra check på hur långt man har kommit i pluggandet. Meningen är att ju fler tentor man gör och ju mer man repeterar det som man gått igenom under kursen, desto bättre ska tentorna gå. Därför är det inte så konstigt om man börjar med att få B på första tentan för att senare jobba sig uppåt mot vad som förhoppningsvis kommer att bli ett AB på den riktiga tentan. Det är ungefär så det brukar se ut för mig. Men inte den här gången.

 

Redan på den första tentan jag gjorde hade jag AB. Jag lyckades skrapa ihop 24 poäng av 36, och tyckte själv att det var ju ganska bra för att vara första tentan, då borde jag faktiskt ha legat ungefär på Ba om det hade varit en riktig tenta. Sen gick jag in på kurshemsidan och kollade de gamla betygsgränserna. 22 poäng var AB-gränsen. 22 poäng av 36. Självklart var jag då tvungen att titta på betygsgränserna på alla gamla tentor. Betygsgränserna på de senaste åtta tentorna har legat på 22,5-25 poäng av 36. Det här kan bara betyda två saker: antingen så är jag redan riktigt bra på processrätt eller så är examinatorerna väldigt snåla med poängen när de rättar tentorna. Självklart hoppas jag på det första, men risken är väl överhängande för att det är det andra alternativet som är det rätta.

Nu är det 15 dagar kvar till tentan i processrätt. Dessa 15 dagar kommer jag till största delen sitta tillsammans med Ekelöf, Edelstam, Högsta domstolen och lagboken.

Tentapluggsperioden är en period som jag både älskar och hatar. På ett sätt tycker jag att det är väldigt mysigt att sitta med en stor mugg te och göra överstrykningar i lagboken och verkligen försöka förstå vad de olika paragraferna betyder och hur de hänger ihop. Men, på ett annat sätt så är det inge vidare roligt att veta att tentan närmar sig med stormsteg (för det är exakt vad tentaplugget betyder) och att jag verkligen måste komma ihåg allt om jag läser. Det är oerhört stressande att veta att det finns så mycket mera att lära (tyvärr verkar man ju aldrig bli fullärd), och det gör att tentaplugget inte alltid är en så himla trevlig upplevelse.

Imorse kom jag hem efter att ha ätit, druckit och legat på soffan i fyra dagar. Nu är det hög tid att återvända till verkligheten och ta itu med tentaplugget på riktigt. Med två och en halv vecka kvar till tentan börjar det bli lite halvt bråttom (enligt den ursprungliga planen skulle jag ha börjat tentaplugga ordentligt redan förra veckan, men så kom resan i vägen), men det är nog inget som inte går att lösa med lite jävlar anamma och en massa disciplin.

Nu kör vi!

Om några timmar ska jag åka till mormor. All litteratur är läst två gånger, anteckningarna från föreläsningarna är renskrivna och kläderna är packade. Det enda som väntar på att få åka ner i väskan är datorn och lagboken.

Så, nu väntar fyra hela dagar av bullätande, kaffedrickande och mjukstartning av tentaplugget. Hos mormor kan man nämligen inte plugga alldeles för mycket, då tar hon nästan böckerna av en, men lite plugg ska jag allt kunna hinna med. På tisdag morgon är jag hemma igen, då är det dags att köra igång tentaplugget på riktigt.

Denna gråmulna dag ägnar jag åt att jobba mig igenom den litteratur som jag har kvar. Imorgon ska jag nämligen åka till mormor, och hon tycker inte om att jag pluggar så mycket. Eller, tycker om och tycker om, hon är såklart glad att jag har hittat det som jag vill ägna mitt liv åt, men för mormor kan jag knappt berätta om hälften av den tid jag ägnar åt mina studier utan att hon börjar oj:a sig.

På min mammas sida är min generation den första att ens påbörja högre studier än gymnasiestudier. Min mammas kusins son, som är ett år äldre än mig, kommer att bli den första att få en examen från högre studier. Jag kommer att bli den andra. På min mamma sida finns det inte någon studiekultur överhuvudtaget, så det är inte så konstigt att mormor ryggar tillbaka för mina bokhögar och alla sidor anteckningar som jag hinner producera under en kurs.

Skulle mormor få veta hela sanningen om mina studier skulle hon knappt kunna sova på nätterna av oro för att jag håller på att plugga mig till döds (om man nu kan göra det). Därför tänker jag försöka få undan all litteratur tills jag åker imorgon, för då behöver jag egentligen inte ta med mig en enda bok. Då räcker det med alla anteckningar, repetitionskompendiet, tentakompendiet och lagboken för att jag ska kunna börja tentaplugga lite smått. Det är väl ungefär så mycket material som mormor klarar av att se utan att svimma.

Jag erkänner. Jag är en av alla de som drömmer om att ge ut en egen bok. Och visst skulle det vara härligt att ha tillräcklig med fantasi för att lyckas knåpa ihop en hel roman eller deckare, eller vara så duktig på att laga mat att jag skulle kunna samla alla mina favoritrecept i en kokbok, men det är inte den typ av bok som figurerar i mina drömmar. Nej, verkligen inte.

Jag skulle nämligen vilja ge ut en riktigt, riktigt bra och tjock bok (känns böcker inte lite viktigare när de är tjocka?) om mänskliga rättigheter. En bok som ska användas som lärobok på universitet i hela världen (ja, den ska såklart vara skriven på engelska) och som alla som på något sätt är intresserade av eller arbetar med mänskliga rättigheter har läst. En bok som ska anses vara "the Book" när det gäller mänskliga rättigheter.

Ja, jag erkänner, det kanske är lite orealistiska drömmar. Men det gäller att sikta högt, för vad är drömmar annars till för?